Allison i Breakfast Club

Jag är så lycklig säger man ibland. Jag är lycklig för att jag finns till kanske någon säger. jag är inte ofta en av alla dem son någon gång säger det och det bekymmrar mig. Jag önskar verkligen att jag kunde utbrista åh vad jag är lycklig. Men jag gör inte det.

Jag är inte olycklig. Jag är definitivt inte suicidal. Jag ansätts inte ens av leda och tristess. Jag vet i fan vad det är som hindrar mig att utropa min glädje och lycka. Rent logiskt borde jag tuta ut allts härlighet som en galen mistlur. Men det tar emot.

Som jag ser det finns det fyra olika slags människor som är lyckliga. Nykära människor. Knarkande människor. Människor som funnit Gud samt en märklig form av människa som vi kan kalla happy-go-lucky-människa.

Vad gäller den nykära människan så är det en mycket instabil form av lycka. Går lyckan inte över i djupaste förtvivlan och plågor så försvinner den av sig själv efter 8-22 veckor. Det sägs att lyckan därefter antingen går över i bitterhet, jämnmod eller ett märkligt tillstånd som kallas evig kärlek. Det är oklart om någon lyckats uppnå detta tredje stadium. Man befarar att det är en rökridå som Disney lagt ut för att kunna skaffa sig oinskränkt makt över våra själar. Medan vi letar efter evig kärlek så kommer storebror Disney och nästlar sig in i oss. Så har jag hört sägas. Men jag kan naturligtvis ha hört fel. Man kan inte utesluta att evig kärlek existerar. Även om statistiken talar annorlunda.

Knarkaren finner lycka i kemiska preparat. Men eftersom knarkaren ofta inte vet att skaffa sig en bra ekonomisk bas att stå på innan han/hon ger sig in i knarket så slutar knarkarens lycka ofta i ett slags helvete. Dessutom förstör knarkaren sina näsborrar av allt knark. Efter tre år förvandlas knarkarens hjärna till en badboll och därefter dör knarkaren. Ingen evig lycka här.

Människan som funnit Gud kan vara allt från en liten munk i nån grotta till en liten tant som bakar bullar åt frälsis. Det är mycket snälla människor som är tillfreds med nästan allt. Men vägen dit är hård. Troende människor utsätts för tvivel. Tvivel kan göra att den troende söker sig nya vägar. Eftersom vi lever i ett samhälle med en massa religioner sida vid sida kan man aldrig säga att just den här religionen är den rätta. Ofta slutar det med att man skaffar en trädgård, lär sig om fengshui, skaffar en händig man och flyttar till småland. Sedan går livet sig gilla gång. I bästa fall blir man en tillfreds liten tant som bakar bullar åt frälsis och i värsta fall blir man en hemmafru - som undrar vart alla ens drömmar blev av - åt en inskränkt kristdemokrat. Så kan det gå.

Angående happy-go-lucky människan är det oklart huruvida denna slags människa alls existerar. Det kan vara en vandringssägen. Det finns historier om en man från Rättvik som åt enorma mängder parmaskinka - och endast parmaskinka -  i 7 år och därefter förvandlades till en happy-go-lucky-människa. Men inga efterforskningar har kunnat bekräfta detta. Hur det än är med detta så vill jag gärna försöka bli en happy-go-lucky. Med eller utan parmaskinka. Om ni skulle kunna ge mig några handfasta tips på vägen så blevo jag er tacksam.

Nu ska jag gå ner till tvättstugan och hämta det sista av tvätten. Idag luktar tvätten som rostade ankfötter på en bädd av brustna drömmar. Vilket jag tycker är högst besynnerligt. Men tvätt har en förmåga att uttrycka sig på oväntade sätt.

Den 28:e Januari 1986 exploderade rymdfärjan Challanger, 73 sekunder efter att den påbörjat uppskjutning. Alla sju astronauter omkom.

Det hade innan olyckan höjts röster bland ingenjörer att detta kunde ske. Man kunde inte garantera att rymdfäjan var helt säker. Men NASA var under press. Mycket presige stod på spel. Uppskjutningen var redan mycket försenad.

Därför underlät man att bjuda in kritiska röster till avgörande möten. På detta sätt skapade man en stor enighet inom NASA. Sen gick det som det gick.  

Jag har aldrig förstått vitsen med enighet. varesig dett gäller extrema situationer som denna eller regeringskoalitioner. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den borgerliga koalitionen som ska styra sverige i fyra år skippar enigheten och ger utrymme för sund skepticism inom den egna regeringen. Jag vill inte ha enighet till vilket pris som helst. Jag vill inte att enighet ska vara ett mål i sig.

Jag tror att ett sunt vägande av för- och nackdelar, samt ett förnuftigt resonerande är rätt väg. Detta åstadkoms bäst där det finns en uppsjö av skillnader i åsikter.

Politiska val innebär en möjlighet för individen att göra sin röst hörd.

På förtryckta papper.

// Random